Vad är pelagiskt fiske och hur fungerar det
Pelagiskt fiske är en av Sveriges viktigaste fiskenäringar. Det handlar om att fiska arter som rör sig i stim i det fria vattnet framför allt sill, makrill, skarpsill och tobis. Dessa fiskar är enorma för vår matkultur och ekonomi, och utan pelagiskt fiske skulle många svenska kustsamhällen se helt annorlunda ut.
Så här fungerar fisket på havet
Pelagiska fiskare använder huvudsakligen trål, även om många jobbar med garn istället. De största svenska fiskebåtarna är nästan alltid pelagiska trålare. En båt kan vara mellan 5 meter och över 60 meter långt, beroende på vilken art man fiskar och var (det finns såna som är riktigt små också).
Flåttan sprider sig över flera havsområden runt Sverige från Bottenhavet i norr till Nordsjön i väster. Metoden är enkel men effektiv: båtarna söker upp stimmen och samlar in fångsten. Under juli månad ligger många båtar i hamn för underhål, vilket är en naturlig del av näringens rytm.
En näring som matar Sverige
Pelagiska arter står för ungefär 90 procent av volymen i det svenska yrkesfisket och två tredjedelar av värdet. Årligen producerar svenskt pelagiskt fiske omkring en miljard portioner det räcker till att mata hela Sveriges befolkning under tre månader.
För tusentals människor längs kusterna är pelagisk fiske livelinan. Industrin sysselsätter inte bara fiskare utan även alla som arbetar i beredning, transport och försäljning. Det är en näring som håller många samhällen vid liv, helt enkelt.
Kvoter och regler för 2025
Sverige får årliga kvoter på olika fiskearter från EU För 2025 är sill i östra Östersjön den största kvoten 28 miljoner kilo Skarpsill i Östersjön kommer på andra plats med cirka 26 miljoner kilo Dessa kvoter säkerställer att bestånden hålls friska långsiktigt.
Det finns ett särskilt system för kustnära fiskare med små båtar under 12 meter. De får fiska på en egen kustkvot utan individuella begränsningar. Det betyder att en liten båt kan konkurera rättvist mot större fartyg på denna kvot. Fiskare som fiskar enbart i Östersjön får också extra regionala tilldelningar.
Systemet kan verka komplicerat, men tanken är enkel: det säkrar både att fiskebestånden räcker långsiktigt och att små kustnära fiskare också har en chans. Kvoterna varierar från år till år beroende på hur fiskbestånden mår, och Havs- och vattenmyndigheten bestämmer fördelningen varje höst. Det är inte alltid rättvist kanske, men det fungerar ganska bra.
